Synopsis C-byrån

Sammanfattning av de olika kapitlen från boken ”C-byrån”.

Kap 1.  Svensk underrättelsetjänst innan 1937.

Kapitlet redogör för hur modern underrättelseinhämtning utvecklades under tidigare århundraden, och framför allt under 1800-talets år av snabba framsteg inom teknik, kommunikationer, samt informationsspridning. Speciell uppmärksamhet ägnas åt de tidiga svenska underrättelseapparaterna, som ofta var improviserade och amatörmässigt drivna. Först i och med första världskriget får Sverige en fast underrättelsetjänst i form av UB, Underrättelsebyrån.  Denna läggs dock i malpåse, samtidigt som försvaret rustas ned till nästa ruinens brant under mellankrigstidens optimistiska år. I mitten av 30-telet ökar dock hotbilden igen, och överstelöjtnant Carlos Adlercreutz får uppdraget att återuppbygga en militär underrättelsetjänst. Knappa ekonomiska resurser, och en misstänksamhet från politiskt gör dock att återuppbyggnaden går långsamt.

Kap 2.   Överste Adlercreutz bygger från grunden.

Här beskrivs hur Adlercreutz försöker bygga upp en fungerande underrättelsetjänst, trots de ovan nämnda hindren. Han får hela tiden kämpa mot allmän misstänksamhet mot militären från många håll i kölvattnet efter händelserna i Ådalen, och överoptimistisk tro på att ett nytt krig inte skulle bryta ut trots allt. Trots hindren bygger Adlercreutz en ambitiös struktur för en organisation, som kan utökas vid ett senare tillfälle. Något förenklat innehöll organisationen först två separata grenar, den yttre informationsinhämtningen baserad på attachéer i andra länder, och det inrikes kontraspionaget. ( Utrikes-och Inrikessektionerna) De senares uppgifter överfördes dock i hög grad till den nybildade statspolisen (Senare Allmänna Säkerhetstjänsten och SÄPO)

Kap 3. Den militära underrättelsens första tid.

Här behandlas hur den nybildade underrättelsetjänsten tar sina första stapplande steg, söker efter kontakter och information. Kontakterna med Norge och Danmark blir till en besvikelse, då dessa länder är ännu sämre förberedda på krig än Sverige, och militärens beredskap än värre. Med Finland upprättas dock mycket nära relationer, eftersom finnarna inser att krig är oundvikligt p.g.a. stormakternas ambitioner. Även med den tyska militära säkerhetstjänsten Abwehr inleder man nära förbindelser, då den svenska militären sedan 1800-talet har haft stor respekt för landets militär. Abwehr är dock en kameleont, eftersom där finns även det mest aktiva motståndet mot nazismen i Tyskland, under amiral Wilhelm Canaris. Tvärtemot vad många tror håller svenska militära underrättelsen alltid distans till den konkurrerande nazistiska säkerhetstjänsten Gestapo.

Kap 4. Krigsutbrottet.

Att krig ändå bryter ut chockar den svenska politiska ledningen, som inser att man varit naiva. Bakom fasaden om ”god beredskap” är den militära och civila beredskapen ytterst bristfällig, och landet skulle knappt kunna försvaras mot en tysk eller sovjetisk attack. Nu tar upprustningen fart och det leder till att Adlercreutz äntligen får de resurser som han i flera år förgäves bett om.  Han börjar även inse att de två traditionella delarna av underrättelsen inte räcker till i den förändrade situationen. Tanken föds om att skapa en tredje gren, som inte skulle vara officiell och kunna tillämpa okonventionella metoder, som de två andra grenarna inte kan/får. Uppdraget att skapa den hemliga, tredje grenen går till den excentriske majoren Carl Petersén, som snart kontaktar en gammal bekant som han vill ha med sig i arbetet. Denne man är även han en excentrisk ex-officer och tusenkonstnär, Helmuth ”Teddy” Ternberg. Det var denna organisation som sedan skulle utvecklas till C-byrån.

(Spioncentralen Sverige.- Utgick)

Här redogörs för de olika försök till spioneri riktad mot Sverige under kriget, och framför allt dess första år.  Det gäller både enskilda individer som organiserade nätverk, som Wollweber och Rickman-ligorna, Malcolm Munthe och Vasilij Sidorenko. Särskilt intressant är att Storbritannien bedrev närmast ett hemligt, lågintensivt krig mot Sverige med utförda och planerade sprängattentat på flertal platser. Även det tyska spionaget berörs med Hans ”Papi” Wagner, som central figur. Ett avsnitt ägnas åt Bromma flygplats som var centrum för utländska kontakter, och således också spioneriet. (Kapitlet utgick)

Kap 5. De två musketörerna.

Kapitlet består av personporträtt av C-byråns två chefer. Båda är spännande, komplexa och motsägelsefulla personligheter som ofta kallas excentriska. Petersén gjorde en traditionell militär karriär som yrkesofficer, innan han gick i utländsk militär tjänst och senare blev befattningshavare inom olika internationella organisationer. Innan kriget var han dock attaché och var från början involverad i den tidiga informationsinhämtningen. Ternberg gick en mer krokig väg. Han var aldrig yrkesmilitär och såg sig egentligen aldrig som soldat. Han hade även han en mängd olika uppdrag inom organisationsliv och företag, dock var han aldrig kvar länge på samma position.  Han hade ett stort nätverk i många länder, var ständigt på resande fot, ibland under falsk identitet. Han blev även känd som en stor charmör av kvinnor, något som han dock inte utnyttjade på det förväntade sättet.

Kap 6.  Ternbergs tidiga underrättelseapparat.

Redan innan han officiellt anslöt till C-byrån hade Helmuth Ternberg byggt upp egna nätverk för underrättelser längs med de norra gränserna till Finland och Norge under vinterkriget. Han var vid tiden underrättelseofficer vid norra arméfördelningen och skapade på eget bevåg en organisation, som bar mycket av det signum som skulle bli typiskt för C-byråns verksamhet. Särskilt utvalda, pålitliga civila som hade goda kunskaper om gränsmarkerna och som kunde resa in i grannländerna, blev grundstommen i underrättelseapparaten. Officiell militär prägel skulle undvikas så långt det var möjligt, och för att bearbeta den insamlade informationen samlade han kring sig ett gäng med unga akademiker inom humaniora.

Kap 7.  Kriget kryper inpå gränserna.

Sverige och det svenska försvaret andades ut när finska vinterkriget upphörde, men lugnet ersattes snabbt av en chock. När Tyskland överraskande ockuperade Danmark och Norge insåg den svenska ledningen hur utsatt man var efter årtionden av negligering och nedrustning av försvaret.  Man började desperat rusta upp, men insåg att det skulle dröja flera år innan försvaret kunde möjligen erbjuda tyskarna ett effektivt motstånd vid en attack. I detta läge blev behovet av en effektiv underrättelse en prioritering, för att ha någon chans gällde det att få kunskap om tyskarnas planer och resurser. Manegen var nu krattad för C-byrån och dess okonventionella metoder.

Kap 8. C-byråns första tid.

Efter den tyska ockupationen av grannländerna fick de olika grenarna av underrättelsetjänsten ett tillskott av personal och resurser. För C-byrån betydde det att en organisation skulle byggas upp från grunden, där de två andra delarna redan hade strukturer. Officiellt var byråns huvuduppgift att stå för den icke-officiella inhämtningen av information längs med gränserna. Det gick knackigt i början, men byrån fick ny energi när Ternberg anslöt. Hans underrättelsenätverk knöts ihop med byråns och dess metoder gjorde mer professionella. Man byggde upp ett fast nätverk i byar, städer och hamnar längs gränserna, med s.k. ”ombud”. Byrån började också aktivt värva folk som kunde ta sig in i grannländerna för att få information. Den centrala administrationen och bearbetningen byggdes ut med akademiker och intellektuella, som inte kom från militär bakgrund.

Kap 9.  FRA.

Under Underrättelsens vingar började en avdelning aktivt jobba med signalspaning gentemot de potentiellt farliga stormakterna. I början fanns inte förståelse för behovet av detta från det militära etablissemanget, men Ternberg och C-byrån, såg möjligheterna att få in mycket information till relativt liten kostnad. C-byråns täta kontakter med Finland gjorde att man hämtade såväl inspiration, som kunskaper därifrån. Under en tid var därmed signalspaningen under byråns vingar. Men ganska snart slog sig signalspanarna sig fria och bildade en helt egen myndighet, FRA. Detta ledde senare till en hel del konkurrens och den förstärkta FRA ville senare ta kontrollen över C-byrån.

Kap 10. Vakt i väst.

Kapitlet avhandlar detaljerat hur C-byråns organisation vid gränsen av det ockuperade Norge och Danmark byggdes ut.  Gruppombuden växte ofta till att bli hela grupporganisationer med betrodda kunskapare längs med gränsen. Ternberg reste ofta ut till gränsen för att bygga nätverk på plats, medan Petersén arbetade för att bygga kontakter bland exilnorrmännen i Sverige. Dessa var skeptiska till början, men snart etablerades nära relationer, tvärtemot vad den allmänna meningen var om relationen mellan norrmännen och den svenska underrättelsen. En konkurrenssituation fanns dock, då många norrmän ville ha närmare band med brittisk underrättelse. Men den kontakten var mycket känslig p.g.a. den fientliga inställningen hos britterna gentemot Sverige i början av kriget.

Kap 11.  M-gruppen.

Denna grupporganisation under museimannen Stig Roth, kom att bli den kanske mest effektiva av C-byråns gränsgrupper. De var ansvariga för gränsen mot Norge i Bohuslän och Dalsland, och byggde tidigare än andra grupper upp en mycket förtrolig relation med norska motståndsrörelsen på andra sidan. Kapitlet beskriver detaljerat hur kontakterna och aktionerna tedde sig. M-gruppen ansågs vara mycket självständigt i förhållande till den centrala C-byrå-organisationen i Stockholm. Detta var en stor fördel eftersom Ternberg och Petersén började misstänkas av vissa för att ha lite för nära kontakt med tyskarna.

Kap 12.  C-byrån, konsoliderad men kontroversiell.

1942 innebar att läget runt Sverige stabiliserades, men även att underrättelsetjänsten blev mer konsoliderad. Detta gynnade C-byrån mest. Utrikessektionens möjligheter begränsades av att det fanns färre oberoende länder att ha attachéer i, samt att de krigförande länderna blev mer slutna. Inrikessektionens operationsfält minskade också eftersom mer och mer av kontraspionaget överfördes till Allmänna säkerhetstjänsten inom polisen. Behovet av hemlig och okonventionell underrättelsetjänst ökade emellertid, och C-byråns befogenheter och resurser ökade. Detta skapade naturligtvis konkurrens och friktion mellan den militära underrättelsens olika grenar, men även till säkerhetspolisen, då man ibland klampade in på varandras område. Ett personligt hat mellan utrikessektionens nye chef Curt Kempff och Petersén fick senare allvarliga följder. C-byrån började också anses som tyskvänliga. Det var dock paradoxalt nog inre C-byrån, utan polisen som hade nära kontakter med Gestapo!

Kap 13. C-byråns kvinnor.

För det inrikes kontraspionaget byggde Ternberg upp ett nätverk av unga, attraktiva kvinnor, ofta från enkla bakgrunder. Med charm och manipulationer lyckades han få dem att sällskapa med utländska diplomater, militärer och affärsmän för att pumpa dessa på information. Ternberg hade en mycket speciell relation till dessa flickor, en blandning av fadersfigur, charmör och cynisk utnyttjare av dem. Flera av de unga kvinnorna for också psykiskt illa av verksamheten, medan andra var stolta över sin insats. I kapitlet får vi följa en av dessa flickor genom den kände kvinnliga informatören Karin Lannby, som dock själv jobbade för Inrikessektionen.

Kap 14.  ”Der Schwedischer Freund.”

Här får vi följa Ternbergs ytterst hemliga och kontroversiella kontakter med den tyska militära underrättelsetjänsten Abwehr. Dessa kontakter blev senare en av anledningarna till att C-byrån råkade i vanrykte, då Ternberg anklagades för pronazism. Men kapitlet visar att även om han var djupt antikommunistisk, hade han nära band till den hemliga motståndscellen inom Abwehr kring dess chef Wilhelm Canaris. Detta hindrade inte Ternberg från att resa omkring på östfronten inbäddad i Abwehrs specialförband, som Brandenburg-regementet. Hans odysséer i öst sker ibland under mer eller mindre märkliga alias. Ternberg hade även nära kontakter med Reinhard Gehlen och hans organisation Fremde Heere Ost (FHO), som var specialiserade på ekonomiskt spionage mot Sovjet. De allt tätare anklagelserna om tyskvänlighet använde Ternberg till att komma den tyska underrättelsetjänsten i Sverige och dess chef Hans ”Papi” Wagner, riktigt nära.

Kap 15.  Onkel Erika.

Erika Schwarze (senare Wendt) var en ung tysk kvinna som sen barnsben haft en romantisk dragning till Skandinavien. Hon tjänstgjorde hos Abwehr som sekretarare och blev placerad i först Norge och sedan i Sverige. Genom vissa ”tillfälligheter” lyckas Ternberg komman ära Erika, som känner ensam i Stockholm. Han charmar henne och lyckas få henne att komma över information från den fruktade ”Papi” Wagner. Hon dras dock ned i en destruktiv spiral, som utsätter henen för livsfara. Inte minst få tyskarna lyckas med att placera en spion på C-byrån! Långsamt inser också nazisterna att Abwehr är nedlusat med antinazister, och ställer den under kontroll av SS-RSHA ochGestapo, som är fanatiska och omöjliga för svenskarna att infiltrera.

Kap 16.  Hemliga aktioner i Baltikum.

Under sina många resor i de baltiska länderna hade Ternberg byggt upp ett nätverk i dessa länder. Detta nätverk var dock mycket ömtåligt p.g.a. de många politiska omvälvningarna där. Sovjets brutala ockupation 1940 gör att många balter samarbetar med tyskarna när dessa anländer året efter, även i krigsförbrytelser-något Ternberg måste ha känt till.

1943 ökar dock desillusionen med tyskarna, samtidigt som Röda armén börjar åter hota Baltikum. Detta innebär att balter börjat fly över östersjön till Sverige. För C-byrån innebär det en möjlighet till att kunna återbygga sina nätverk i Baltikum. Med löften om stöd för självständighetskampen lyckas man övertala många balter till att resa tillbaka för att samla information om såväl tyskar som sovjeter. Aktionerna tar snabbt en annan vändning än planerat…

Kap 17. The New Guys in Town.

Den baltiska aktionen utfördes av C-byrån, men beställdes av amerikanerna. USA hade vid början av kriget knappt en underrättelse, och väldigt lite kunskap om Europa. Britterna vägrade dela med sig av sina kunskaper och nätverk, så den nya underrättelsen Organization of Secret Services, OSS, fick skaffa egna. Därmed börjar den långa men ytterst hemliga kärlekshistorien mellan svensk och amerikansk underrättelse. USA behövde kontakter, svenskarna behövde plocka pluspoäng hos de framtida vinnarna av kriget. Då varken kontakterna med Sovjet eller britterna var goda, kom amerikanerna som skänk från ovan.

Regeringen sanktionerar att c-byrån ska vara de första som håller i de hemliga förbindelserna. De baltiska aktionerna var det första samarbetet, som dock slutade illa för bönderna på schackbrädan, dvs de balter som åkte över.

Kap 18. Den ungerska labyrinten.

En av de centrala figurerna i den amerikanske underrättelsen i Stockholm var Iver C Olsen. Parallellt med de baltiska operationerna lanserar han idén om att med svensk hjälp infiltrera Ungern, ett land där amerikanerna inte har några kontakter alls. Ternberg gör täta resor till Ungern, ibland under alias och etablerar kontakter med kretsarna kring regenten Miklós Horthy, som vill bryta ut landet från den alltmer destruktiva alliansen med Tyskland. Det är även Olsen som ger Raoul Wallenberg uppdraget att jobba humanitärt för de ungerska judarna, som är de sista att deporteras till dödslägren i maj-juli 1944.  Wallenberg hamnar snart i ett virrvarr av hemliga förbindelser och aktioner, som gör honom ytterst misstänkt för den sovjetiska säkerhetstjänsten. C-byrån var en central aktör i att etablera kontakter mellan de desperata ungrare som varken ville ha nazistisk eller sovjetisk ockupation, och västmakterna. Hittills okända fakta visar på många spår av förbindelser mellan C-byrån och Wallenberg, något som troligen blev hans öde.

Kap 19. Stella Polaris.

I sin kamp mot sin övermäktiga östra granne hade Finland egentligen en riktig fördel. Man var världsledande i signalspaning. Att man kunde i hög grad avlyssna den sovjetiska radio- och telegrafitrafiken bidrog till att finnarna lyckades hålla undan nederlag. C-byråns ledande män hade goda kontakter med den finska underrättelsens chefer, och imponerades av den finska spetskompetensen i ämnet. När Finland ansökte om separatfred 1944, befarade man att det sovjetiska inflytandet i landet skulle öka avsevärt. Därför tog en planform att flytta den finska signalspaningens personal med familjer, samt stora mängder material till Sverige. Det blev startskottet till en jättelik operation framför näsan på ryssarna, men det skapade även hel del konflikter inom det svenska ledarskapet.

Kap 20. Westfield mission.

Hösten 1943 hade OSS etablerat en stabil närvaro i Sverige. C-byrån och Carl Petersén blev deras första och viktigaste samarbetspartners. Förutom aktionerna i Baltikum och Ungern hjälpte C-byrån amerikanerna med att etablera baser i Sverige för att föra in förnödenheter och vapen till de norska och delvis den danska motståndsrörelsen. Hösten 1944 hade en luftbro upprättats som förde in stora mängder material till Bromma flygplats, och därifrån till lager i Stockholmstrakten bland vanliga bostadshus. Därifrån fördes materialen till depåer i svenska fjällen, och senare över till de hemliga s.k. Sepals baserna i Norge, varifrån motståndsrörelsen skulle utföra aktioner. C-byråns nätverk i norr var aktiva längs med hela kedjan och tog sig även över till den norska sidan. Hela aktionen skedde med regeringens tysta uppmuntran, men fick ske i största hemlighet så att varken allmänheten eller tyskarna skulle få reda på det.

Kap 21. Radiostationen på Gärdet.

Kapitlet om den handlar om en hemlig radiostation på Erik Dahlbergsgatan som drevs av medlemmar i norska motståndsrörelsen i en lägenhet i ett hyreshus på Gärdet. Stationen hade till uppgift att stå i kontakt med grupper på andra sidan gränsen för att underrätta dem kring Sepals-baserna. Radiostationen hade mycket avancerad utrustning och verkade ytterst diskret. För att bättra på sändningarna satte man nattetid upp speciella antenner på taket och tog efterhand allt fler risker. Trots alla initiala försiktighetsåtgärder dröjde inte länge innan någon tipsade polisen som gjorde razzia i lägenheten. Då kom det fram att stationen hade haft nära kontakt med C-byrån, och rent av stått under dess beskydd. Detta var något som C-byrån försökte skyla över genom olika manövrer. Affären bidrog ytterligare till spänningen gentemot byrån från såväl polisen som de andra avdelningarna av den militära underrättelsen.

Kap 22. Bulvanföretag och vapenaffärer.

C-byrån upprättade en mängd olika bolag, vars syfte var kunna maskera underrättelseverksamheten bakom dem. Ett sådant var Pressagenturen Pani, som användes dels för propagandaandamål, och för att kunna resa som journalister. Ett annat företag var handelsbolaget Skandiastål för försäljning av verkstadsprodukter. Detta företag användes för att köpa in och sedermera licenstillverka finska k-pistar, avsedda för export. Licensinnehavaren var en i Finland bosatt tysk vapenhandlare vid namn Willi Daugs, som gärna samarbetade med svenskarna för att få uppehållstillstånd. Licenstillverkningen till de danska och norska motståndsrörelserna gav stora vinster, och efter kriget uppstod motsättningar när det gällde innehavet av aktier i företaget. Rättegången kring detta skulle senare få stora konsekvenser för C-byråns rykte.

Kap 23. Slutdrama i väst.

Våren 1945 verkade M-gruppens långa och enträgna arbete längs norska gränsen ge resultat, då krigsslutet tycktes vara nära. Men en fanatisk, lokal Gestapo-officer i den zonen av Norge som gruppen hade han om, ville inte ge upp. Han trappade tvärtom upp förföljelsen på motståndsrörelsen och deras kontakter, och i elfte timmen verkade mycket av M-gruppens nätverk kunna tillintetgöras.

Kap 24.  Norgeförsändelsen.

Även i norska finnmarken var situationen dramatisk kring Sepals-baserna. Här hade C-byrån samtidigt som man gav stöd till norska motståndsrörelsen, kommit i kontakt med en tysk officer från Abwehr. Officeren Edmund Sala, förhandlade med C-byrån om att lämna över flera lådor med mystiskt innehåll. När byrån började granskas efter kriget, misstänkte många att lådorna innehåll valuta som C-byråns män lade beslag på. Men pengarna var inte lådornas mest värdefulla innehåll, utan istället innehöll de klassificerade tyska underrättelser om Sovjetunionen. Dessa togs hand om av C-byrån för att vidarebefordras till amerikanerna. Det var en del av den s.k. operation Claw, dvs att föra över Abwehrs information och kontaktnät om Sovjet, till västmakterna.

Kap 25. Avveckling och efterspel

C-byråns två ledande män vid krigsslutet nöjda med sin insats för landet. De märkte inte de mörka moln som samlades ovanför dem. För det politiska och militära ledarskapet hade Petersén och Ternberg börjat bli obekväma. Anklagelser om tyskvänlighet, överträdelser av befogenheter samt pengaaffärer för egen vinning surrade. C-byråns och därmed Sveriges kontakter med USA fick inte heller bli offentliga. Därför avsattes Petersén i början av 1946 som chef, och C-byrån upplöstes formellt. I realiteten återuppstod byrån redan några dagar senare som T-kontoret, under Ternbergs gamla skyddsling och f.d. C-byråmedarbetaren Thede Palm. Detta var i rättan tid, för snart blåste det upp till storms.

Kap 26.  Den bittra efterräkningen.

I samband med rättegången angående aktierna i Skandiastål 1947, utbröt en samlad attack mot den nu upplösta C-byrån i allmänhet och Petersén i synnerhet. Bland alla anklagelser blev det allvarligaste att Petersén och några andra vid byrån var inblandade i ekonomiska oegentligheter i samband med vapenleveranserna till de danska och norska motståndsrörelserna. Två separata utredningar försökte nysta upp den alltmer röriga härvan av mystiska bulvaner, mellanhänder och oklara pengarörelser. Det som blev tydligt var att väldigt stora belopp var i omlopp, och att redovisningen var mycket bristfällig. Trots en del graverande uppgifter valde både utredningarna att fria. Detta dels på grund av att inte svärta ned försvarets anseende, dels för att man inte ville att bakgrunden till hela affären skulle framgå. Dvs att vapenaffärerna var en del av det svensk-amerikanska samarbetet kring Westfield Mission.

Kap 27. C-byråns arv.

I skiftet mellan 40 och 50-tal lade sig uppståndelsen kring C-byrån, och den glömdes så småningom bort. T-kontoret hade uppstått som en fågel Fenix med nytt namn, men med byråns strukturer och kunskapsbank. Thede Palm fortsatte kontakterna med amerikanerna, och så småningom med den västtyska underrättelsen, som återuppstått på Abwehrs grund. Carl Petersén var ute ur bilden, men Ternberg var kvar in i 60-talet som rådgivare och kontaktskapare. T-kontoret ersattes i sin tur av politiskas skäl av IB, med Birger Elmér och sedermera MUST. Men långt in i modern tid, bevarade den militära underrättelsen vissa traditioner och nätverk från byrån. Andra avknoppningar var den s.k. Östekonomiska byrån, avsedd för ekonomiskt spionage mot öststaterna, och Stay Behind, ett hemligt nätverk som fanns i nästan alla västländer. Tanken var att det skulle finnas en underjordisk stat vid en sovjetisk ockupation, och att denna skulle leda en motståndsrörelse. Även detta var inspirerat av C-byråns iakttagelser och erfarenheter under kriget.