C-BYRÅN HEMLIGAST AV ALLA

Jun 7th, 2022 | By ansvarig | Category: 2022-06 juni, Recension

Berättelsen om Sveriges hemliga underrättelse under andra världskriget
Av Gellert Hardi-Kovacs
Carlssons, 2022
ISBN 9789189065284, 514 sidor

Gellert Hardi-Kovacs har skrivit en spännande, intressant och vad jag kan förstå heltäckande redogörelse för Sveriges underrättelsetjänst. Boken C-byrån hemligast av alla inleds med en historik innan han kommer fram till titelns C-byrå som var en hemlig underrättelseorganisation inom det svenska försvaret under andra världskriget. Denna enhet var verksam mellan åren 1936 och 1946 (fram till 1942 under namnet G-byrån [Gränsbyrån] på grund av arbetet vid och över Sveriges gränser). Namnet C-byrån fick den efter begynnelsebokstaven i chefen Carl Peterséns förnamn.

Den kom igång ett par månader efter krigsutbrottet på initiativ av dåvarande överbefälhavaren Olof Thörnell och avdelningschefen Carlos Adlercreutz. Chefen Petersén och han högra hand Helmuth Ternberg hämtade in information från olika håll, Petersén om de allierade och Ternberg från Finland, Ungern, Schweiz samt Tyskland där den främsta källan, enligt honom själv, var Wilhelm Canaris, chefen för den tyska spionorganisationen Abwehr.

C-byrån kan med säkerhet sägas vara Sveriges mest okända hemliga underrättelsetjänst så länge andra världskriget pågick och den skulle bli den mest ökända efter krigsslutet. Det är i huvudsak om den, fast även om alla andra organisationer i landet som sysslade med underrättelseinhämtning, som Gellert Hardi-Kovacs med denna bok presenterar i grunden.

Han ger oss bakgrund och orsak till grundande av Försvarets Radioanstalt (FRA), Sveriges tidiga underrättelseförbindelser med USA och Raoul Wallenbergs arbete. Frågan om C-byråns eventuella nazistsympatier penetreras också i denna väl dokumenterade (fotnoterna är många och upplysande) redogörelser.

En ganska välkänd historia som får aningen annan belysning handlar om kvinnorna i underrättelsetjänsten under andra världskriget. Byrån rekryterade till Stockholm nyinflyttade flickor, ofta lågavlönade som nu fick tillgång till ett hittills okänt liv på huvudstadens lyxkrogar mot att de arbetade som eskortflickor till utländska militärer och diplomater och pumpade dem på informationer under erotiska träffar. De gick under det förnedrande namnet ”svalor” – en vanlig benämning på prostituerade – men genom att själva acceptera namnet tog de på något sätt udden av betydelsen. 

Här berättas också om Operation Stella Polaris i vilken C-byrån på hösten 1944 under strikt hemlighetsmakeri fraktade en stor mängd finskt signalspaningsmaterial från Finland till Sverige. 

Efter kriget kom en hel del uppgifter om C-byråns informationsutbyte med tyska Abwehr, något som i det nya politiska läget ansågs vara en belastning för försvaret och för Sverige. 1946 avskedades Carl Petersén, ersattes av religionshistorikern Thede Palm, som arbetat på C-byrån sedan 1943. Namnbytet till T-kontoret gjorde att man nu kunde hävda att den gamla organisationen inte längre existerade.

Gellert Hardi-Kovacs är född i Ungern men kom som nioåring till Sverige. Han är historiker, skribent och lärare och har skrivit flera böcker i liknande ämnen, men denna torde kunna räknas som mans magnum opus.

KJELL E. GENBERG, DAST Magazine.

————————————————————————————————–

Gellert Hardi-Kovacs har i sitt imponerande alster utnyttjat källmaterial från olika länder…. Han beskriver, kronologiskt, tematiskt och med stor detaljrikedom C-byråns utveckling och operativa verksamhet ”    Artur Szulc, Populär Historia 8/2022.

————————————————————————————————–

” Gellert Hardi-Kovacs ambitiösa kartläggning av C-byråns mångbottnade verksamhet är därför ett imponerande pionjärarbete”.  Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys. Förord till boken C-byrån.

—————————————————————————————————

Kortrecension av C-byrån

Kovacs har gjort ett riktigt pilotarbete när han skrivit C-byråns historia. Det brukar vara det allmänna omdömet att arkiven är tomma när det gäller underrättelsetjänsten, men det är uppenbart inte så. Kovacs har genom att analysera källorna i Krigsarkviet från C-byrån under andra världskriget, kunnat ge en mer heltäckande bild av hur svensk underrättelsetjänst byggdes upp och verkade. Boken är välskriven och källmaterialet täcks in på ett utmärkt sätt. Det som saknas i boken är möjligen en mer uttömmande kontext och relation till tidigare forskning. Detta skulle med fördel ha kunnat öka bokens betydelse. Detta sagt så är det en fascinerande inblick i den hemliga underrättelsesfären. Inte minst framstår den ställföreträdande chefen Helmut Thernberg som en viktig spindel i nätet för uppbyggnaden av underrättelsetjänsten. Just personerna inom Cbyrån är en fascinerande blanding av akademiker och excentriker. Flera var äventyrare som arbetade på högst okonventionella sätt. Det C-byrån främst skulle ägna sig åt var utrikes underrättelsetjänst och gränsbevakning, men man uppfann en hel solfjäder med olika aktiviteter. Där fanns bland annat uppgifter som tangerade säkerhetstjänst (dvs. söka efter utländska agenter). Man samarbetade med norsk och dansk motståndsrörelse, samt samarbetade också med brittiska SOE och OSS. Man byggde upp ett gränsbevakningssystem med agenter som säkte information från flyktingar, men också ett agentnät på andra sidan gränsen, särskilt i Finland i slutet av kriget. Kort sagt, Sverige fick en riktigt modern och kvalificerad underrättelsetjänst. Arvet från C-byrån fördes vidare under kalla kriget av T-kontoret, men allt började med chefen Carl Petersén och ställföreträdande chefen Thernberg.

Fredrik Eriksson

Studierektor militärhistoria vid Försvarshögskolan

Docent i historia vid Södertörns högskola

Docent i svensk militärhistoria vid Finska försvarsuniversitetet

————————————————————————————————–

SVÅRIGHETEN ATT KARTLÄGGA DET SOM VILL DÖLJA SIG

Hemligast av alla – C-byrån. Berättelsen om Sveriges hemliga underrättelse under andra världskriget
Gellert Hardi-Kovacs

Carlsson
515 sidor
ISBN 978918906528

Av Ulf Zander | Respons 4-5/2022 | 5 min läsning.

Gellert Hardi-kovacs har tagit sig an den komplicerade uppgiften att teckna C-byråns historia. Han har utfört ett omsorgsfullt detektivarbete, men det saknas ett samlat resonemang om svårigheterna att teckna en hemlig organisations historia. Är den kompletterande information, som använts för att skapa en sammanhållen berättelse om C-byrån, verkligen att lita på?

PÅ GODA GRUNDER har de svenska tryck- och offentlighetsprinciperna framhållits som ett föredöme, inte minst i jämförelse med andra nationer, där viljan att hemlig- eller undanhålla information från medborgarna har varit och är stor. Det finns dock anledning att nyansera berömmet för den svenska öppenheten. Bland svenskar som har haft hand om mer eller mindre känsliga handlingar har det funnits en faiblesse för att sekretressbelägga dem, inte sällan ”för säkerhets skull”. Det finns också många exempel på att allmänna handlingar och arkiv har gallrats, liksom en ovilja att diarieföra när meddelanden i känsliga ärenden endast har varit avsedda för en specifik mottagare. En annan variant har inneburit att makthavare undvikit att dokumentera beslutsprocesser eller undanhållit allmänna handlingar som i stället har lagts i personarkiv, vilkas tillgänglighet har bestämts av den som skapat det. 

I det tidiga 2000-talet konstaterade Evabritta Wallberg, mot bakgrund av en lång yrkesgärning som arkivarie, att de olika sätten att undanhålla information på hade utnyttjats flitigast i anslutning till militär säkerhets- och underrättelsetjänst. Framför allt gallring, mestadels otillåten, har resulterat i att så gott som ingenting finns bevarat när det gäller IB:s verksamhet. Andra exempel på detta är att det bara återstår ett slumpvis bevarat material från C-byrån, den underrättelsetjänst som grundades 1939 och avskaffades 1946, och endast ett antal filmade rapporter från den efterföljande organisationen, kallad T-kontoret, vars verksamhet sträckte sig fram till mitten av 1960-talet.

Att det är en betydande utmaning att skriva historien om sådana organisationer är därför inte förvånande. Gellert Hardi-Kovacs, som tagit sig an uppgiften att teckna C-byråns kortvariga historia, återkommer med ojämna mellanrum till det emellanåt besvärliga källäget. Till exempel återstår inget primärmaterial avseende de samarbeten som C-byråns personal hade med sina tyska kollegor. Saken blir inte lättare av att de svenska underrättelseagenternas utbyten med tyskarna ofta har missförståtts eller feltolkats i tidigare forskning, understryker han.

Boken är i allt väsentligt kronologiskt ordnad. Efter en inledande historik över underrättelsetjänstens framväxt i Sverige och annorstädes följer 25 kapitel. Några av dem kretsar runt nyckelpersoner såsom pionjären och överstelöjtnanten Carlos Adlercreutz, Carl Petersén, major och tillika C-byråns ”starke man” samt Helmut Ternberg, som var en hård kritiker av det underrättelsearbete som utfördes före andra världskrigets utbrott. Den senare, som var känd som en kvinnokarl, blir även utgångspunkten för ett resonemang om underrättelseagenternas ofta utsvävande liv och om de kvinnor som var knutna till organisationen. Många av kvinnorna förblir dock anonyma och skildras huvudsakligen genom Ternbergs hållning till dem. Till undantagen hör Karin Lannby och Adèle L., vilkas gärningar levandegörs med hjälp av bevarade handlingar från den militära underrättelsetjänstens arkiv.

Icke desto mindre bidrar fokuset på C-byråns ledande gestalter till att historien om Warszawasvenskarna framstår i ett delvis nytt ljus.

TYNGDPUNKTEN I HARDI-KOVACS bok ligger dels på C-byråns tämligen kortlivade verksamhet och dess uppgång och fall, dels de många operationer som C-byråns personal medverkade i. Läsaren förflyttas mellan olika europeiska metropoler och till mindre kända platser i Baltikum, samtidigt som mer eller mindre kända personer passerar revy. För den som redan är bekant med litteraturen på området är till exempel turerna kring de svenska affärsmän som agerade som kurirer för den polska motståndsrörelsen i många avseenden välbekanta. Icke desto mindre bidrar fokuset på C-byråns ledande gestalter till att historien om Warszawasvenskarna framstår i ett delvis nytt ljus.

Detsamma gäller för skildringarna av Iver Olsens under lång tid okända verksamhet som amerikansk agent i Sverige. Han har i svensk historieskrivning varit känd som mannen som värvade Raoul Wallenberg till dennes uppdrag i Budapest 1944–45. Än en gång behandlas uppgifterna om att Wallenberg skulle ha varit agent och att Mellaneuropeiska handelsbolaget, som han arbetade för, egentligen var en del av C-byråns verksamhet. I detta och flera andra sammanhang understryker författaren att källäget är magert och att de uppgifter som står till buds är motsägelsefulla. Det finns emellertid en förkärlek hos honom att hellre fria än fälla när uppgifter om hemliga uppdrag, gärna med amerikansk anknytning, är föremål för diskussion. Till exempel mer än antyds att Wallenberg var verksam som en spion, trots att bland andra Per Anger med kraft underströk att han inte haft någon som helst anledning att misstänka att så var fallet. Eftersom de arbetade sida vid sida så gott som varje dag under deras tid tillsammans i Budapest, torde hans vittnesmål vara värt någonting, konstaterade Anger syrligt varje gång som rykten om Wallenberg som hemlig agent var i svang under 1970- och 80-talet.

Styrkan med Hemligast av alla – C-byrån är det omsorgsfulla detektivarbete som Hardi-Kovacs har utfört för att utröna den svenska underrättelsetjänstens arbete under och strax efter andra världskriget. Vad som framför allt saknas är ett samlat resonemang om svårigheterna att teckna en hemlig organisations historia. En fråga som pockar på svar är om den kompletterande information, som av nödvändighet infogats för att kunna tillhandahålla en sammanhållen berättelse om C-byrån, verkligen är att lita på.